När barn far illa

Först vill jag skicka mina sympatier (det är väl så man säger) till den familj som förlorade sin 11 månaders bebis efter att den blivit påbackad av en husvagn i söndags. När man själv har en bebis blir det så mycket mer verkligt när man hör om andra bebisar som far illa.

I måndags togs två barn från sitt hem för att de anses inte må bra i hemmet. I stället skall de bo hos sin mormor. Jag själv träffar dessa barn rätt så ofta tillsammans med sina föräldrar och har inte sett några tecken på att de skulle fara mer illa än något annat barn. Visst, där finns lite andra förutsättningar än i ett "normalt" hem men inget som barn inte överlevt förr och klarat sig riktigt bra. Föräldrarna älskar sina barn, kanske lite för mycket ibland. Gränsdragningen är kanske inte den mest bestämda men så är inte barnen särskilt besvärliga heller.

DET FINNS INGA PERFEKTA FÖRÄLDRAR!!!

Jag ser i mitt jobb barn som har det värre. Barn som far psykiskt och fysiskt illa i sina hem. Jag vet att det inte är lätt att hjälpa dem och soc har ett jättesvårt arbete. De begår dock misstag för de är människor.

Det måste finnas bättre sätt att hjälpa familjer. Visst, detta kom inte plötsligt, det har varit en långdragen process, en process som barnen och deras föräldrar har mått mycket dåligt av.

Jag är arg och ledsen på familjens vägnar. Jag hoppas att det har begåtts ett misstag och att barnen snart får komma hem igen för jag tror att de har det bäst där. Sedan kan det behövas en stödfamilj eller kontaktpersoner, något som tyvärr är en bristvara...

Ett par vänner säger att det måste finnas någon mer orsak till varför barnen inte får vara hos sina föräldrar, en orsak jag inte känner till. Om så är fallet så skall självklart barnen inte bo hos sina föräldrar, vad jag än tycker om dem. Jag hoppas bara att barnen hur det än går får den hjälp och det stöd de behöver för att få en dräglig uppväxt.